sjukstugan.
Det jag fasade för imorse är nu här. Ella har hög feber och vill inte alls vara med. Min promenad mot skolan gick åt pipsvängen och det gjorde även mitt försök till att få tag på expositionen och säga att jag fått förhinder. Får ställa det till rätta imorgon och förklara varför det lyste om min frånvaro.
Kvällens spårkurs fick även den avbokas då jag inte vill lämna Ella som jag nämnde tidigare. Jag må vara barnslig men barnen skulle varit hos mamma ikväll eftersom Tommy har jour och jag tyckte det var mer än olägligt att köra omkring på sjukt barn. Nej, mamma är mer än gärna hemma för att passa sina guldklimpar!
Är det något jag tycker är extremt jobbigt och mer eller mindre nästan hatar så är det när barnen är sjuka. Jag känner mig som den mest hjälplösa och jag går på tusen nålar hela tiden. Jag skrämmer upp mig själv vid minsta konstiga ljud och jag söker efter ljud av andetag så fort det är tyst. Sen när näsorna är snoriga och andningen blir ett arbete i sig är jag ännu mer nojig. Ella är så varm just nu att man kan steka ägg på henne, näsan rinner och är täppt och hon är trött så trött. Jag är så tacksam att hon ändå äter som hon ska. Inte överdrivet mycket men desto oftare och då får hon ju i alla fall i sig vätska. Eftersom detta är något jag tycker är obehagligt var jag ute och googla (som man egentligen ska undvika, jag vet!) och då fick jag fram något om att man skulle ringa vårdcentral om barn mellan 3-6 månader får feber över 39. Än så längd har hon bara 38,3 så jag kan vara lugn än så länge.
Sjukdomar är något jag aldrig kommer bli expert på. Jag kommer hetsa upp mig för minsta lilla hela livet när det kommer till mina barn. Jag kommer hellre ringa en gång för mycket än en gång för lite. Tänk att vara så liten och inte kunna göra sig förstådd ordentligt. Glad är jag för de instinkter jag har, för att man har två ögon att se med och för att öron finns så man kan höra.
Nu ska jag mysa ner mig med min tröttmössa och bara vara nära mitt dyrbaraste ❤
