iminverklighet

Vilken härlig dag, tralalala. Man blir härligt glad, tralalala.

Som vanligt i min vardag var det något som skulle få våra kära gäster att alltid minnas första besöket hemma hos familjen Andersson/Gustafsson. För att berätta snabbt så är det som så att vi bor i ett hus från 70- talet, har också en dörr därifrån som man måste låsa med nyckel vilket då innebär att man sen måste låsa upp med nyckel. När Alexsandra ringde i förmiddags och sa att de var på väg fick jag en klump i halsen och blicken började direkt leta efter nycklar, nycklar, nycklar. Fanns inga nycklar någonstans eftersom jag igår så fint placerade dem i bilen och här står jag med en hel familj på intåg och kan inte öppna ytterdörren. Första tanken gick mot andra och jag började direkt leta efter nummer till Tommys jobb. Givetvis skulle hans batteri vara slut just idag. Ringde som en idiot (nästan!) utan svar så jag slängde på mig skorna och gick ut genom altan dörren för att så fint välkomna dom och eskortera dem via baksidan. Efter många om och men fick jag tillslut tag på Tommy som snabbt som blixten kom hem med sina. Tack för det! Ja, lika fint som de klev in klev de också ut medan jag då kunde ta mina barn och barnvagnen ut genom ytterdörren. Snacka om kaos och fullkomligt tom skalle. Hur tänker man när man medvetet lämnar nycklarna i bilen och sen också vet att sambon tar den som varje dag till jobbet? Uppstressad till tusen blev jag i vanlig ordning. Ursäkta detta Alexsandra, vid nästa besök utlovas röda mattan!

Hur som helst. Underbara människa med underbar familj hade med sig blommor till oss ❤ Jätte fina blommor och jätte glad blev jag! Stod och tittade på dom alldeles nyss och kände inombords att det är vänskap. Just nu värdesätter man den vänskapen man har även om vännerna är få. Jag är så trött på dessa såkallade vänner som vareviga stund förklarar att man aldrig har tid eller heller hör av sig. Intresset borde vara ömsesidigt. Mina barn får all min tid, min koncentration, min fokus. Min telefon har jag bara för att i dagens samhälle har alla telefoner och jag använder den som en dator. Jag prioriterar ingen mer än någon annat förutom min familj och så är det. Jag trodde att det faller sig rätt naturligt vad jag nu för tiden gör om dagarna och vilka jag 24-7 umgås med. Trots mina år tillsammans med Tommy sitter jag ändå och väntar på att han ska komma hem vid fyra för då vill jag vara med han och våra barn som den familj vi är. Att umgås med vänner händer så sällan att det troligtvis kan räknas på två händer efter ett år. Min familj är min vardag och det har blivit så och även fast det är varje dag är det en viktig dag för mig. Mina vänner är mina vänner och guldklimpar i mitt liv. Jag älskar dom för de personer de är och för att dom accepterar mig. Även om det går dagar, veckor, månader, år är de fortfarande mina vänner och jag bryr mig inte mindre om dem för det. Vi alla är vuxna nu och har vardagar, familjer och jobb som tar all tid därför ses man mer sällan. Mer sällan men för mig mer betydelsefullt! Jag behöver inte veta varje dag vilka som är mina vänner och de behöver definitivt inte visa sig varje dag för att jag ska veta att de alltid finns där. Vänskap oavsett vad och oavsett år!
Till er underbara vänner som jag har, som ligger mig varmt om hjärtat; ni är bäst! jag är så tacksam över er, er förståelse, er respekt och er värme. jag älskar er, allihopa ❤

Jag möttes av ett bakslag på vägen hem från stan idag. Jag strök det nu. Jag vet att det finns så mycket bättre och så mycket annat som är värd tid och energi. Till exempel tid jag gav idag på två turer för Ebba på hästryggen. Hennes dag blev gjord och sannerligen min med ❤ Som jag sa till Alexsandra; "leran på mina skor kom dit med glädje!"
Tack alla inblandade för idag. För en riktigt bra dag!