iminverklighet

Dagen har sannerligen gått i ett! Lämnade hemmet strax innan elva imorse och kom hem nu. Barnen är tröttast i kommun vill jag lova då man tydligen inte kan sova när man är borta. Gäller liten som stor..
I förmiddags var vi hemma och fikade hos mormor då två av Stockholms släkten var på turné och hade vägarna förbi. Att träffa dom är en självklarhet och speciellt nu när jag ville stoltsera upp Ella. För ett år sen när de var här sist tillkännagav vi att hon låg i magen så visst var de nyfikna på att få träffa henne. Efter tjat och uppdateringar oss mellan åkte jag och barnen vidare till mamma och där har vi spenderat dagen. Hjälpte mamma med att göra om i vardagsrummet och lite sånt. Käkade lunch och tjata skit. På vägen hem nu undrade jag vart tiden tar vägen för det är så mycket jag vill hinna med att göra men tid finns knappt ens till att tänka i de banorna. Min helg skulle bestå utav plugg och andra skojiga sysselsättningar men jag har öppnat skolboken en gång, min planerade utflykt har lyst med sin frånvaro och jag har gjort det som inte alls funnits med i min planering.

De senaste månaderna har jag fått höra att jag inte hör av mig tillräckligt, jag visar ingen uppskattning och jag bryr mig inte. Med handen på hjärtat svider det att höra, jag blir på riktigt jävligt ledsen av att höra att jag inte har tid. Och har jag tid så lägger jag det ändå på annat, tydligen. Anledningen till att jag tar upp det, skriver ner det och tänker på det är för att jag tycker att det är så sjukt taskigt, barnsligt och inte alls respekterande att kasta ur sig. Jag må hända vara en tråkig jävla morsa som springer hemma hela dagarna utan att höra av mig och frågar varje dag hur mina vänner mår. Det må hända att jag lägger mer tid på vissa personer/saker/sysselsättningar än vad jag kanske borde men jag delar inte upp den fritiden jag inte har och lägger lika mycket tid på allting. Mitt liv funkar inte så, jag funkar inte så och mitt minne fungerar inte alls.
När folk frågar på gatan om det är jobbigt för mig att gå hemma med två små blöjbarn svarar jag alltid nej. Och det är sant. Visst att det många gånger i veckan kan köra ihop sig och att jag försöker tvinga mig själv till att orka men jag upplever aldrig mina barn som jobbiga. Det enda jobbiga i så fall är att jag aldrig har tid, jag har ingen direkt egentid förutom den i badkaret någon gång ibland. Allt jag gör innefattar mina barn, våran hund, min sambo givetvis och vårat hem. På veckorna är mina promenader det som händer utanför husets fyra väggar och det är inte alltid jag ens hinner ut på dom.
Jag förstår inte vad det är att gnälla över? Vem missunnar mig min tid med mina barn då det är dom som faktiskt får ALL min vakna tid och min energi. Tanken har slagit mig så många gånger att kasta min mobil åt helvete. Jag använder den bara för att våran dator är som den är och pratar i den gör jag så förbaskat sällan. Dock försvinner då detta med social kontakt helt så trots min avsky måste jag behålla den..

Jag kommer aldrig påstå att jag är bäst och jag kommer aldrig påstå att jag är bra på att höra av mig men är jag nu så eländig så man stör sig på mig tycker jag att man borde tänka igenom och kanske inte lägga energi på mig alls. Jag är som jag är, jag prioriterar mina barn framför allt oavsett och accepteras inte det så är det tack&adjö. Jag vill inte ha vänner som får mig att må dåligt och bli ledsen över den jag är. Och jag vill inte ha vänner som stör sig på mig.
Ibland undrar jag om inte endel har för mycket tid.. känns nästan så.

Nu ska jag ta kväll. Barnen sover, kors i taket!, så jag tänker se en rulle och slappna av efter en bra dag! :)