iminverklighet

Vissa tidpunkter i min vardag sätter jag mig ner och ser mig omkring. Tänker över hur saker och ting är, nyper mig i armen för att förstå vart någonstans jag är.
Jag blickar tillbaka och jag fantiserar ihop framtiden. Jag funderar och spekulerar. Mycket tankar går just nu kring vad j a g ska pyssla med efter mammaledigheten. Helt hysteriskt tänker jag på det varje dag trots att jag har lång tid kvar att bara gå hemma. Stressade tankar blir som en cirkus i huvudet på mig och tillslut känns det som jag sitter på golvet och det går bara runt, runt, runt.

Som mamma blir jag inte rik på pengar. Det har jag nämnt förut. Jag är å andra sidan rikast i världen på kärlek! vilket egentligen är bättre i mina ögon. Glöm aldrig "hellre ett tält än alla pengar i världen älskling!". Och tack vare detta med denna oinspirerade summa som gör sig påmind varje månad känner jag just panik över min kommande sysselsättning. Att titta på alla andra med jobb, utbildning eller de studerande människorna gör mig bara avundsjuk. Jag blir på riktigt avundsjuk då jag önskar att jag haft något att falla tillbaka på när jag tillslut även måste lämna "lilla" Ella på dagis. Jag önskar att jag visste vad jag vill göra och jag önskar att alla mina önskningar på det planet skulle kunna gå in. Med jävlaranamma kommer man långt och mitt hopp om det är starkt just nu samtidigt som jag vid alla vägskäl i livet känner mig osäker och mindre nöjd med mig själv. Jag anser mig inte som tillräckligt bra alla gånger och den nackdelen kan dra med en ner i skiten. Jag har en tanke på vad kommande studier skulle kunna vara men jag har sen heller inget andra hands val. Jag har satt min ribba väldigt högt och behöver miljoners sparkar i ändan för att komma fram. Det positiva är att jag har en sambo som peppar och pushar annars hade loppet varit tvär kört. Jag är glad för att mina barn får mig att prestera och jag är g l a d att jag har ambition, ett mål, en riktning någonstans framåt. Tyvärr är det så att allt slår inte in, resan kan göra kämpandes i onödan och då står jag sen där i alla fall. På noll. Den frustrationen kommer göra mig galen och jag vill inte ens veta hur jobbmarknad och dyligt ser ut då.

Att redan nu vara nervös över detta gör mig lite tokig. Jag stressar upp mig själv och gör en höna av en fjäder. Lyssnar på mamma som säger till mig att lugna ner mig, lyssnar på pappa som säger att det är bra att jag har framtida planer, får ständigt höra frågan, "och vad ska du göra efter mammaledigheten då?". Många gånger skulle det vara skönt att kunna täppa igen munnar som pratar om sånt som framkallar fel känslor i kroppen och fel tankar i huvudet. Man vill inte behöva tänka på annat än sina barn och vad man ska göra för pyssel och hittpå för dagen. Jag tror frågan har fått min iver att växa och den är svår att bli av med. Tacksam är jag att jag inte bara sitter och låter det bli som det blir men ändå skakar jag på huvudet för nu gör detta energitagande ingen nytta. Ingenting går att söka ännu, varken skola eller jobb, så den tid jag lägger på detta är fullkomligt i onödan.
Lite av en dröm är hur som helst att göra något bra. Att jobba med något bra och sen givetvis tjäna lika bra. Även fast pengar inte är allt i min värld är det mycket och viktigt för verkligheten. Jag vill kunna gå till jobbet i framtiden och känna mig jävligt stolt över mig själv. Jag vill kunna ge mig en redig klapp på axeln och säga, "detta gjorde lika jävla bra som dina två fantastiska barn!".